en sång för vår elite

i det här hushållet finns en sockerkaksform i form av ett hjärta. den inhandlades inför en alla hjärtans dag för väldigt många år sedan. jag var kanske elva och alla hjärtans handlade inte riktigt om samma sak som det gör idag. i skolan klippte vi kort i form av hjärtan som vi gav till varandra, utan förälskelse som baktanke. affärerna hade inte anammat dagen på samma sätt som idag och för mig innebar inte högtiden ett kommersiellt jippo. än. 
de senaste åren har alla hjärtans falnat allt mer för mig. tanken är kanske god, en dag att fira kärleken. men för mig känns det mest som hyckleri. argumentet är uttjatat, men ska vi inte fira kärleken varje dag? ska inte varje dag vara en dag då vi tänker lite extra på våra kära? måste man få en nalle med ett stoppat hjärta den fjortonde februari för att veta att man är älskad? jag må låta bitter, jag som inte har nån "hjärtevän" att "bry mig om lite extra imorgon", men det är jag inte. ja, jag erkänner att jag suckar trött när jag ser hur affärerna överfylls med röd gullighet, jag skakar på huvudet över hur dagen spelas ut för att tjäna pengar. men för mig betyder alla hjärtans dag ingenting, det känns inte äkta, det känns inte på rikigt. det är fabricerat och skapat för att tjänas på. därför tänkar jag behandla morgondagen som en helt vanlig torsdag. för egentligen, är det inte precis det det är?
mamma frågade mig nyss om jag inte ville baka nån form av tårta till imorgon. kanske kunde jag använda den hjärtformade sockerkaksformen?