en sång för vår elite

jag förundrades över schlagern. jag kan inte säga att jag varken är engagerad eller intresserad, men igår satt jag, mor och far bänkade framför svt klockan åtta. hobby-experten i mig sa direkt att ola och carola och andreas johnsson skulle gå direkt till final. och sanna nielsen och lasse lindh/alexander schöld till andra chansen. inte för att jag är rätt person att bedöma om de var på grund av sånginsats värda, men min bild av svenska folket sa det.
så gick det som bekant inte. när det visade sig att sveriges befolkning hellre nynnade på kebabpizzan än lasse lindhs fina melodi ville jag stänga av och bojkotta resterande delfinaler. visst var det fint att sanna nielsen fick gå vidare och blev så rörd att hon knappt kunde sjunga, men är vi inte lite trötta på henne? och före detta electric banana band-tvillingarna, vad var dealen? är det verkligen okej att rippa mikas grace kelly sådär mycket? jag är helt oförstående, även om jag hånskrattade inombords när jag fick se carolas min när det annonserades att andra chansen väntade. (om någon kan berätta vilken låt olas love in stereo påminde om blir jag väldigt glad. har funderat mig halvt tokig sen igår.)

ibland är det värt att tänka på det där med att binda ris åt sin egen rygg.