en sång för vår elite

inatt sov jag drygt tio timmar. jag vet inte när jag lyckades med den bedriften sist. trots sömn med dubbel panodildos i kroppen kände jag mig inte skitpigg när jag vaknade. ändå var jag fast besluten om att piggna till nog mycket för att jobba imorgon. jag vandrade mellan sängen och soffan, ömsom sov ömsom plöjde hela första säsongen av sugar rush. jag ägnade mig åt redan hyllade och hypade, men för mig nyfunna, spotify och läste några kapitel till i stieg larssons nummer tre. vid halv fyra ringde joonas för att kolla läget. var jag frisk? ville jag jobba? för jag FICK vara hemma om jag ville. no shit, fick? tänkte jag och sa att jag promt skulle jobba. direkt efter att vi lagt på kände jag att det beslutet kanske inte var en jättebra idé och engagerades i ännu en hostattack. lite senare pratade jag med alex på fejan, då fick jag återigen frågan om jag kanske ville vara ledig imorgon, för att han fick så mycket skäll över att hans löneprocent var för hög. då förstod jag varför joonas så envist berättade att jag fick vara hemma. att ge mig ledigt är billigt. helt gratis faktiskt. att däremot ha mig sjukanmäld kostar pengar. då är det bättre att jag jobbar. och att de kan ge någon annan ledigt. dock verkade det på alex som att ingen ville få en fri tisdag. hursom blev jag otroligt irriterad över det hela och mina tankar på att ringa joonas och ångra min friskhetsförsäkran blev plötsligt otänkbar. istället lämnade jag sängen, värmde mig lite mat, duschade, diskade och bakade bananmuffins. allt i äkta "jag är inte sjuk"-anda.