en sång för vår elite

igår hade jag nästan världens bästa dag. jag började med att äta frukost med stina på copacabana, vi pratade om livet och uppdaterade oss på hur landet låg. sen åkte jag oförtjänt opepp till jobbet men möttes av min favorit-wannabe-italienare som sjöng, ropade mitt namn över halva centralen och la armen sådär vänskapligt över mina axlar när jag var ombytt och klar. massa, massa att göra på jobbet men dagen flöt på lätt och fort ändå, speciellt efter citat-battle och skratt mellan mig och den blonda. efter jobbet traskade jag mot söder vid vattnet, genom gamla stan och upp på götgatan, påväg för att säga hej till en dreadad fröken på jobbet. halvvägs upp för götgatsbacken skrek nån mitt namn och jag hittade jonas och malin från pite-tiden på en uteservering. en halvtimmes snack om jobb och hopp och att inte vara bitter och sen fortsatte jag efter götgatan för att ta tre trappor upp. nånstans utanför granit ringde mamma. med allvarlig sprucken röst sa hon att hon hade något tråkigt att berätta. hon hann hejda sig, fråga vart jag var och undrade om jag ville att hon skulle ringa igen när jag var hemma. självklart kunde jag inte komma överens med tanken att inte veta direkt. så där stod jag, mitt på götgatan, bland alla sommarkära stockholmare påväg till uteserveringen för kvällen och fick veta att sally varit borta i två dygn. min katt som aldrig är borta mer än en förmiddag. tunnelseende, hjärtklappning, tårar bakom ögonlocken, förlorad förmåga att ta djupa andetag, rusande tankar på vad som kan hända med en liten katt ute i stora världen.. och ändå total avsaknad av förankring med vad det betydde i verkligheten. hundra mil bort kan jag inte göra något. inte ens fatta vad som är på riktigt. kanske bara hoppas. ett sms bort fanns en varm famn, tröstande kramar och ett man får gråta när ens katt är borta. sara rådde mig att ge det några dagar. jag försökte komma överens med tanken att vänta, hoppas, inte oroa mig, men tankarna mal och jag känner mig tom. en timme på en barstol med uppsluppen stämning, en hand i min, kvällsfuktig sommarvärme utanför och precis tajmad tunnelbana blev sista ingridienserna på dagen som nästan var världens bästa. nu funderar jag på vad som hänt med min kroksvansade katt, och hoppas på att mamma ska ringa och säga att hon är återfunnen.