en sång för vår elite

aldrig trodde jag att winnerbäck på en bioduk skulle kunna framkalla samma känslor som winnerbäck på en scen. sjävklart är det större att stå där och känna framför mannen, myten på scen, men premiären av solen i ögonen var fantastisk. att få se lite mer av han som har soundtrack:at så många delar av mitt liv än bara det han är och gör på scen var fint. värme i hjärtat. tårarna rann vid några tillfällen, vissa låtar kommer alltid få tårkanalerna att rinna över, men filmen gav även många leenden och skrattet bubblade vid mer än ett tillfälle. när filmen var slut och vi applåderat ikapp med eftertexterna höll ressigören tacktal och slängde ut tack till alla de som bidragit till filmen. när tacken riktades till lasses band och de kom uttravande förstod vi att även mannen fanns i huset. han fick stående ovationer och jag kände nånslags ömhet skölja över mig. han kommer nog alltid vara min hjälte och jag kommer nog alltid att längta efter en kram som den miss li fick.
efter filmen förflyttade vi oss till kellys för att dricka billig öl och äppelkaka-shots, snacka skit och låta kvällen försvinna. sammanfattning: bra kväll!