en sång för vår elite

i söndag, när söndagssegheten var som störst, vid lunchtid. malin hade orkat sig från sin kräksjuka säng och jag hade sjunkit ner allt djupare i soffan efter för lite sömn och vin på lördagkvällen. då ringde det på dörren. då jag betecknades som den friska i komboskapet blev det min lott att öppna, sovfrisyr och sunkklädsel till trots. utanför dörren stod två tjejer i min ålder, pigga och glada och med hälsningsfras och namnpresentation redo. de sa sina namn, frågade om jag hade en bra söndag och gjorde en ansats att få stiga på just som jag berättade att kräksjuka härjade i huset. de stannade då i trappuppgången och framförde sitt ärende: vi ville bara höra med dig när du har tid att gå en bibelkurs?! förvånad över att ens bli erbjuden något kristet såhär på söndagsmorgonen och med tanke på min okyrkliga vardag sa jag snabbt att jag nog inte var intresserad. sen funderade jag över formuleringen. NÄR jag hade TID? inte om jag var intresserad, om jag ville, OM jag hade TID. som jag trodde gav inte dessa söndagsmissionärer upp efter endast ett jag är inte intresserad utan berättade istället för mig hur mycket användning man hade av bibeln än idag, trots att det var en så gammal bok. jag fick höra att man kunde hitta mycket i den som kunde göra nytta i dagens samhälle. efter ytterligare två jag är inte intresserad plockade ena tjejen upp en bibel ur väskan. hon frågade om hon fick läsa ett bibelord för mig. hon väntade inte på svar utan läste det där om att man ska behandla alla som man själv blir behandlad (det är från lukas, du har säkert läst det) och ställde sen en fråga som man inte kan svara nej på. tror du inte att världen skulle vara bättre om alla följde sådana ord från bibeln. här hade jag lessnat, och fick bita mig i tungan för att inte ta upp allt det där jag skulle vilja diskutera med dem, jag sa ett slutligt NEJ TACK och började sakta stänga dörren. den ena tjejen satte ner bibeln i väskan igen, den andra log lite skuldmetvetet, sen sa de hej då och gick ner mot porten.
jag förstår att man vill sprida sin tro om den är det största man har i livet, jag förstår att man vill att fler ska "hitta" det fantastiska man själv har hittat. men jag är ledsen, jag är inte intresserad. och då borde ett nej räcka.