en sång för vår elite

jag hänger inte riktigt med i svängarna. eller så är det så att det bara är svängarna jag hinner med i. allt utanför äta, jobba, sova försvinner liksom. mest för att jobbdelen har varit väldigt överrepresenterad de senaste veckorna. nu börjar det dock lugna ner sig. om tre dagar får jag vara ledig (en dag) och om bara fem pass är jag fri från mcdonald's vällingby. som ni kanske redan har förstått har jag sagt upp mig, skrivit på uppsägning och planerat för mitt avsked. det känns så otroligt bra! ingen mer hets, ingen mer prestationspress för att dressa burgare nog fort, inga fler himlande chefs-ögon, inga suckar, inga "jobba fortare!", inga diktator-wannabee:s till skiftledare, inga 45 minuters pendlingar på tunnelbanan.. säkert kommer jag sakna mina fina jobbvänner och mina goa stammisar, men other than that, i'm done! nya jobbet verkar fint, trevliga jobbarkompisar, roliga sysslor, många spännande gäster och sen är det nåt visst med centralen, jag trivs med att det är ett nav för resor både hit och dit, trots att jag på något underligt sätt känner enorm hemlängtan bara av att höra den där rösten som ropar ut tågtider. imorgon jobbar jag mitt tredje pass och hoppas att jag då får lite mer utbildning på den där attans kaffemaskinen (min första latte blev brännhet och skummet blev "för luftigt") för att hantera öl-kranen utan att fylla halva glaset med skum kirrade jag förra gången (inte utan att känna mig barnsligt stolt).
för övrigt tänkte jag bli bättre på att blogga, liksom ta mig ur den här svackan med obefintliga uppdateringar. jag har ett helt lager med ämnen, från facinasionen (och rädslan!) över intresset som visats från en viss sorts män till varför föräldrar i donken-kön gör mig sjukt förbannad. smell ya later!