en sång för vår elite

från mitt köksfönster ser jag tunnelbanetåget susa förbi, mot stan, och längre ut i förorten. det får mig att fundera varför jag sitter hemma och gör ingenting. varför jag inte är ute och ränner, känner av sensommarens sista kvällar och ser nya ansikten, hittar nya smultronställen och nya kontakter. det var ju allt det där jag skulle ta vara på när jag kom ner. allt som jag inte kan hitta uppe i norrland. där vägarna redan är vandrade för många gånger och ansikterna sällan byts ut. det känns som att jag inte riktigt har kommit igång. och det känns som att sällskap för den variant jag vill hitta saknas.
men jag misströstar inte. jag hoppas att jag hittar in i det jag vill vara i. tills dess snör jag på mig skorna och går ut en sväng och andas kylig sensommarluft, och funderar på hur det ska bli att jobba på hamburgarfirman igen. imorgon kliver jag på för första gången i vällingby.