en sång för vår elite

när jag satt på tunnelbanan påväg hem efter att ha sällskapat till centralen med lillebror som skulle återvända till norrland hamnade jag i samma säteskvartett som ett par i femtioårsåldern. han satt till vänster om mig och hon mittemot mig. hon hade lockar i håret och ljusrosa läppstift och såg så skör och lycklig ut. när hon tittade på honom glittrade det i hennes ögon, det såg ut som nykärlek ska se ut. när vi närmade oss st eriksplan lutade han sig fram, tog hennes hand, kysste handryggen och halvviskade lite teatralistiskt det är bara jag som får kliva av här. sen reste han sig upp, log och gick ut genom dörrarna. kvar satt hon med sina lockar och ljusrosa läppar med blanka ögon och ett sånt där leende som inte går att sudda bort även om man försöker. hon vinkade efter honom och log ännu mer. det var så jäkla fint att jag inte kunde låta bli att le själv. femtio plus och nykär, det måste vara nåt speciellt med det alltså.

förövrigt har det varit riktigt fint att ha lillebror här över helgen. skönt att hänga med bara honom, vi behövde syskontid. han lärde sig charmen med storstan och försökte diskret planera in en ny helg, utan att han riktigt ville att jag skulle märka det. min bror är så attans bra, och jag är så glad att vi är tillbaka i den där vänskapen som vi hade när jag var tjugo och han var sjutton.