en sång för vår elite

jag brukar skryta om att jag har bra lokalsinne. jag brukar känna att jag har rätt bra koll på var jag kom ifrån och vart jag borde gå när det handlar om outforskad mark. igår gick jag vilse. jag kom från jobbet och kände mig sådär tung i huvudet som bara åtta timmars jobb kan orsaka. regnet vräkte ner utanför men ändå kände jag för att gå ut en sväng innan jag började laga middag. för att rensa huvudet, och för att det känns så mycket mysigare att ställa sig i en varm dusch när man är frusen in till benen. sagt och gjort. jag snörade på mig gympadojorna och slängde på mig träningsjackan som lillebror tog med sig från luleå och gav mig ut i mörkret och regnet. eftersom jag alltid brukar promma mot brommaplan och tänkte att variation förnöjer svängde jag av åt vänster i stället för höger vid vägskälet. jag beräknade ut en rutt i mitt huvud och tänkte att det borde ta sisådär tjugo minuter att ta sig runt. problemet var bara vägen inte gick riktigt som jag hade planerat. efter tjugo minuter kände jag inte alls igen mig och var inte alls nära min port. eftersom jag fortfarande trodde att jag hade ett hum om vart jag var fortsatte jag gå i den riktning jag trodde var rätt. och jag gick, och gick. tillslut kom en skylt som berättade att jag lämnade abrahamsberg och nu befann mig i stora mossen. stora mossen är en station ifrån mig och jag förstod att jag inte riktigt hade gått som jag trott. jag började fundera på vem jag skulle kunna ringa och be om vägbeskrivning från nån lämplig kartsajt men kom på mig själv att inte vilja erkänna mig vilse, så jag lät bli att svälja stoltheten och letade mig vidare själv. det tål att tilläggas att det regnade så det rann i ansiktet och klafsade i skorna. jag frös. och hade ingen aning om vart jag var. jag tänkte att min bästa chans var att hitta till stora mossens tunnelbanestation och sen bara hålla mig nära spåret men jag började ändå lägga märke till vad jag passerade ifall jag skulle behöva gå tillbaka samma väg. när min promenad hade gått från tänkta tjugo minuter till en timme hittade jag tunnelbanestationen. lycka! när ytterligare tjugo minuter hade passerat såg jag min tunnelbanestation. när jag kom in genom dörren kunde jag vrida ur min mössa och min jacka hade gått från ljust beige till mörk grå. jag frös och mina tår var vita av vatten och kyla. men jag var ändå löjligt stolt över att jag hittat hem och berömde mig själv med spenatpaj och ica-godis.

på jobbet spelas noga utvald musik i noga planerad kombination beroende på vilken tid på dygnet det är. på morgoen spelas ofta petra haden och bill frisells version av yellow. häromdagen frågade en man, femtio plus, om vem som gjorde covern. jag svarade och han hummade gillande och sa nåt om att det nästan var en värdig cover. sen pratade vi coldplay och globen-spelning tills hans egg mcmuffin var färdig.