en sång för vår elite

för dryga tre år sedan brände malin en robyn-skiva till mig på fyllan. det var luleåkalas och vi hade precis ätit pizza och druckit dyrt vin på balkongen i hennes och kalles lägenhet högst upp i shoppinghuset. vi hade lyssnat på robyn och pratat om skivan som var relativt nyutkommen då. malin lovade att fixa en kopia åt mig vid tillfälle men helt plötsligt satt vi med vin i blodet och försökte få inställningarna på nero att stämma. det slutade med att jag fick en skiva i väskan. när jag i nyktert tillstånd spelade den upptäckte jag att malin hade lyckats med konststycket att få in be mine inte mindre än fem gånger på samma skiva. tre gånger med orginalversionen och två gånger med balladversionen. det var tur att jag tyckte om den låten.
nu, lång tid senare har det, som man säger, runnit mycket vatten under broarna men jag tycker fortfarande att balladversionen av be mine är väldigt fin. och nu nyss hittade jag en alldeles fantastisk version. måste bloggas!

 

annars då? ja, jag har precis druckit en öl i min ensamhet och till min förvåning känns det av i huvudet att jag inte förtärt så mycket alkohol på den sista tiden. eller, vad som är mycket är väl relativt, men om man tänker på hur det såg ut för ett år sedan då studentlivet bjöd på fest varje helt har alkoholen idag en väldigt liten roll i mitt liv.. ehm, djupt. verkligen. nåväl, ikväll väntar i alla fall mer öl. med stina och fanny. vi ska gå ut på slick. blir nog trevligt. stina har lovat mig en nåt i stil med sjukt kul kväll (minns inte exakt hur hon uttryckte sig, men andemeningen var den samma) ikväll liksom som kompensation eftersom jag på nåt sätt gav henne skulden för min popcorn-brand igår (jag har förövrigt både köpt batteri och monterat min brandvarnare idag).