en sång för vår elite

nä, nu blev jag arg! över en egentligen rätt obetydlig och relativt smärtfri liten incident i tvättstugan imorse. när jag kom för att hämta min tvätt som väntade i de tre ratade maskinerna, tio minuter innan tvättiden var slut och den nya skulle börja, möttes jag av hur en kvinna stod och lassade ur min tvätt ur en av maskinerna. med en lite olustig känsla av att hon stod där och drog i mina underkläder och lite lätt chockad över att man överhuvudtaget tar sig för något sånt mumlade jag lite irriterat att klockan inte var tio än och tillade med spelad förvåning ett jasså, var den färdig? innan jag tog över tömmandet av MIN tvätt från MIN maskin under MIN tvättid. innan jag hunnit fram till de andra två maskinerna där min nyfärdigtvättade tvätt väntade spände mannen som stått vid grovtvättmaskinen och påtat två arga ögon i mig. är tvätten i de där två också dina? spottade han ur sig och jag ja, förbryllad av hans otrevliga tonfall, varpå han spottade fram ytterligare arga ord: se då för faan till att tömma dem. jag blev så chockad att jag inte fick ur mig mer än ett men klockan är inte tio än innan jag skyndade att tömma maskinerna. varför skyndade jag mig ens? det var tio minuter kvar av min tid. och varför kände han att han var tvungen att vara så otrevlig. man svär väl inte åt en främmande människa? ju fler steg jag tog i regnet med min tunga tvättsäck på axeln desto argare blev jag. på honom som var arg och otrevlig trots att jag inte hade gjort något som gav honom någon som helst rätt att vara det, och på mig själv för att jag inte kunde förmå mig själv att säga till honom vad jag tyckte om svordomar till främmande människor innan klockan tio på morgonen. tvättstugor gör människor till onda varelser, det har jag alltid sagt!