en sång för vår elite

jag har varit arg på ett gäng jävligt trivala och rätt vardagliga saker de senaste dagarna.
till att börja med: män i trafiken! hallå! vad orsakar en sådan fruktansvärd knäpp i hjärnan på dem att de måste låta sina stora manliga egon överskugga vanligt trafikvett och säkerhet? igår höll jag på att bli påkörd av en vit minibuss. jag låg i vänsterfilen och körde snabbare än minibussen i högerfilen. av natruliga skäl och för att inte stoppa eventuella fartgalningar i vänsterfilen passerade jag skåpbilen och började blinka för att byta fil. vad gör idioten (läs: man i åldern mellan tjugofem och trettio)? jo, han ökar farten så fort jag börjat svänga in mot hans fil. han kom jättenära, började tuta och blinkade som en idiot med helljusen. sen gjorde han en vansinnesomkörning och gasade på tills han låg cirka femtio meter framför mig. vad hände liksom? fick ha helt plötsligt jättebråttom och tyckte att jag var i vägen eller märkte han helt enkelt bara att det var en kvinna som kört om och ville visa sin status som lejonhanne på bilvägen? jag var så jävla arg och skällde ut honom högt för mig själv. fyy fan. jävla mansgris!
en annan sak som jag också varit arg på, som helt och hållet beror på mig själv och också är trafikrelaterat är mitt humör när jag hamnar bakom ratten. ALLA gör fel när de visar minsta lilla svaghet i trafiken. jag skriker åt andra bilister, åt fotgängare som ogenerat genar över vägar och parkeringsplatser. jag är en utskällning ifrån nervsammanbrott typ hela tiden. inte bra.
ytterligare en sak som jag gnisslat tänder över är att det kommer sluta med att jag och sara och fanny står ensamma iklädda pyjamasliknande outfits på smask-efterfesten den femte april. våra barlagskompanjoner verkar inte vilja delta och verkar inte heller ha varken framförhållning eller engagemang för att fixa ersättare. graagh. jag tänker inte slita sönder mig själv för något jag gör volontärt. det har jag redan gjort för många gånger. gaah!