en sång för vår elite

igår lyssnade jag på emil jensen - väck mig inte imorgon flera gånger om innan jag skulle somna. just nu hade jag gjort vad som helst för att få hans vädjan besannad. (och nej, det finns inga suicidala baktankar) om bara en kvart ska jag bege mig till skolan för var jag antar kommer bli en helvetiskt lång dag. jag är så trött att jag inte vet vart jag ska ta vägen trots att jag sovit riktigt bra i natt. i alla fall när jag väl hade somnat. jag har just nu världens keligaste och snällaste kattös hemma, jag vet inte riktigt vad som har hänt med henne, men skönt är det. hur som helst, att någongång i framtiden ha ett åtta till fem jobb känns för mig helt omöjligt i stunder som dessa. jag som till och med tycker att nio är tidigt. nu ska jag trycka mina mackor och dricka mitt te och hoppas på mirakel inträffar innan det är dags att ta tag i den här dagen på riktigt allvar.


väck mig inte imorgon, den här dagen har varit så lång.
alla stigar jag prövat och jorden har haft sin gång.
nu börjar fötterna domna, dom har vandrat sig slut.
snart får jag äntligen somna, så vilar jag ut.

väck mig inte imorgon, låt solen gå upp utan mig.
låt det vara en fin dag, låt solen gå ner utan mig.
nu börjar omvärlden domna, inget händer väl sen?
nu får jag äntligen somna, så väck mig aldrig igen.