en sång för vår elite

idag har vi spenderat den första riktiga dagen i backen. och vilken backe sen. vi åkte inte samma lift två gånger och variationen på nedfarterna är oändliga. dock ville mina vader inte riktigt som jag ville utan uttryckte en galen smärta hela dagen. vissa stunder var det definitivt mer plåga en nöje att ta sig ner för backen. jag visste att det skulle krångla att inte ta med mina egna pjäxor.
vädret är ett helt eget kapitel här. vi åkte från ett osoligt ljust med lätt molningt beaver creek för att möta ett varmt vail som badade i sol en och en halv mil senare. vi hann knappt upp i liften förrän solen var utom synhåll och snön vräkte ner. så fortsatte det hela dagen, mulet, ljust, soligt, vräksnö, stormblåst.. hade jag fått välja hade jag nöjt mig med nysnöat solsken.
klockan är åtta på kvällen och jag är trött som attan. jetlaggandet har inte lagt sig så det gäller att tvinga sig själv att vara vaken för att inte vakna vid fyra-tiden på morgonen.
imorgon väntar antagligen en till dag i backen och onsdag bjuder på lyxfrukost och denver-shopping. dagarna rullar fort men jag är helt säker på att jag kommer vara amerikamätt när jag återvänder österut.
nu ska jag fortsätta tvinga mig själv att stå ut med family guy tillsammans med henrik och robert, so long!