en sång för vår elite

igår gjorde jag något som var väldigt svårt. jag rannsakade mig själv och funderade på vad som kändes bäst. för mig. just nu. jag uttryckte det. och sårade.
jag känner mig lite och hjälplös när känns som att det jag uttrycker uppfattas som något elakt. och jag blir jätteledsen varje gång det känns som att jag utmålas som den som bär skulden. det gör ont i mig när mina känslor uppfattas som ett sätt att såra, vara respektlös och inte tänka på andra. eller till och med som hämnd.
tydligen utdelar jag sparkar i magen. det var hårt att höra, då det verkligen inte var nån intention. men jag har fått hjälp att lära mig att jag måste sätta mig själv först, jag måste lyssna på hur jag känner, jag måste fokusera på att min energi går till sådant som får mig att må bra. jag har inte tänkt så i stor utsträckning förr. jag är inte så stark som jag verkar uppfatts och varje gång jag tvingas känna såhär går nåt litet sönder innuti. jag orkar inte hantera saker på annat sätt än jag gör just nu. jag orkar inte bemöta på det sätt som önskas. jag vet att jag måste lyssna till mig själv först. men det är svårt. och det gör förbannat ont.