en sång för vår elite

jag har precis spenderat en knapp timme själv i en bil på mörka vägar. mina föräldrar var underbara och föreslog att jag lika gärna kunde ta bilen till piteå när jag ändå ska tillbaka till luleå och jobba när veckan närmar sig sitt slut. på de dryga fem milen mötte jag bara några få bilar och omslöts av kompakt mörker så gott som hela tiden. det är något speciellt med att köra bil själv. färdas fort framåt och lämna tankarna längs efter vägen. jag hann fundera på både det ena och det andra allt eftersom en låtlista som matchade den som spelades under min och ewys roadtrip i sommar (minnen och nostalgi!), rullade förbi. att saker och ting förändras blir man varse om hela tiden, det går inte att stoppa tiden och det går inte att vända sig om och längta efter det som syns en bit bort på vägen man lämnat bakom sig. men det hindrar en dock inte från att skaka på huvudet och fundera, att bli förvånad och förfärad. att känna sig lite, lite mindre än man hade fått för sig att man var. för visst är det lite läskigt när man märker att saker och ting egentligen är en rätt bra bit ifrån det man trodde att de var?! och visst svider det lite i hjärtat varje gång?!
men.. sarah ringde tidigare ikväll just som jag hade känt efter och tyckt att hon kändes långt borta. det är fint att förstå att man är saknad och det är fint att höra "men hur ska vi klara oss?" inbäddat i ett skratt. ibland är det extra bra att få såna ord. vissa dagar är det extra bra att få såna ord. hon är bra den där sarah!