en sång för vår elite

jag började dagen med att knappa ner ett långt blogginlägg, men självklart kom jag åt nån knapp och allt försvann. den irritationen som hittar mig när något sånt händer är obeskrivlig. jag blir rosenrasande, jag svär och vill skälla ut någon. jag brukar tänka att det är väl inte så farligt, jag skriver om rätt lätt.. men ändå slutar det alltid med att jag morrar och skiter i att ens försöka en gång till. det där humöret måste liksom få ebba ut av sig själv, svalna. och sen kan man börja om.

kom precis hem efter en heldag med emma på stan. blev en t-shirt, två par trosor och en farsdagspresent rikare. men det bästa var nog att vara med emma igen. bara prata på som vanligt om allt som inte alls är vanligt längre. catch up och fortsätta där vi slutade. om vi någonsin slutade.

klockan hann bli drygt halv nio innan min kära fader dök upp på ankars igår. och den hann bli ännu senare innan vi väl tog oss därifrån. garderoben som skulle in i mitt förråd ville inte sammarbeta och slinka in i på första försöket. inte på andra heller. vi vände och vred, pappa sågade av garderobshörn och vi försökte igen. och igen och igen. när vi hade försökt i vad som kändes som en dryg timme röstade jag för att vi skulle ge upp. men det röstade inte pappa för. han besitter en otrolig envishet (ännu ett drag han har skickat vidare i släktleden), en avsmak för förluster och en stor dos jävlar anamma och vägrade frakta tillbaka garderoben till luleå igen. han vägrade låta förrådet vinna. bokstavligt talat. han gick lös med hammare och bankade och slog, drog ut spikar och plockade bort planka efter planka utav det som utgör min förrådsvägg. ankarspolisen kom ner med misstänksamma frågor, pappa svor och jag skämdes, gud vad jag skämdes. inte för allt bankande och oväsen utan för att jag har en pappa som aldrig, aldrig klarar av att se sig besegrad.