en sång för vår elite

igår kväll kliade det i mina fingrar och det riktigt vibrerade i min bloggnerv. jag hade hundra ämnen som skrek i mitt huvud, små skitsaker som ville ut, som ville lämna min hjärna, mitt hjärta och mina fingrar. jag hade skrivit reportage i sex dryga, långa timmar och jag längtade att skriva något som inte bestod av måsten. (nu säger jag inte att jag bara ser reportageskrivandet som ett jobbigt tvång, det är ju kul, jag tycker ju om att skriva. men det gäller att hela tiden påminna sig om det för att komma vidare. det är inte alltid en knuff i riktningen framåt)
hur som helst, igår ville inte blogg.se fungera, det gick inte att komma längre än till inloggningssidan, så min bloggnerv blev inte riktigt tillfredställd igår. och idag, när allt fungerar, så har alla små skitsaker lämnat mitt huvud.

idag har jag gjort debut som radioprogramledare. klockan nio (eller, drygt fem över på grund av lite strul som teknikern ådstakom), bara några minuter efter java var det jag och fanny som med våra röster, våra tankar och vårat manus som ledde radiokanalen med frekvens 92,8. jag var irriterad över allt krångel (avsaknaden av klocka, mickar, tekniker med koll på läget, osv) men jag var ändå grymt nöjd över att händerna sakta slutade skaka och jag märkte hur lugn jag kände mig, både i radiostudion och med min egen röst (hör och häpna!). nu såhär två timmar efter att vi klev ut ur studion och pustade ut känner jag mig ganska pepp på att fortsätta min radiokarriär även utanför kurs. men hur det blir med den saken får tiden utvisa. nu ska jag luta mig tillbaka och lyssna på conny och patritzias rollmodell..