en sång för vår elite

happy never lasts

mina tvivel och min oro var befogad. tisdag för lite drygt en vecka sen blev en kväll full av tårar.
det är inte vi längre.

kanske var det som hände för det bästa, men just där och då kände jag inget annat än hopplöshet.
det kändes som att det som representerat lycka och fått mig att må bra i så många veckor slets från mig och allt jag ville göra var att hålla fast. hålla hårt. men jag kunde inte. jag kunde bara låta tårarna rinna och försiktigt börja släppa taget.

jag spenderade två dagar i dimma. med våta kinder och hopplöshet. det kändes som att det bara fanns mörker.
sen förstod jag att jag måste resa mig igen och blicka framåt. att jag måste fokusera på det som kommer. inte det som har varit. jag försökte tänka på alla klyschor om att man inte kommer framåt om man låter sig själv älta. kanske var det dem som fick mig att lyckas le lite. och förstå hur mycket annat som gjorde mig glad och fick mig att må bra. (fredagkvällen gjorde även en gott intryck!)

just nu kan jag acceptera situationen som den är nu. jag till och med trivs med den.
det är som hon sa. det bästa är att vi har varandra som en del i våra liv.